Kapitel 28

Previous:
Vi låg där ett tag, inget prat utan vi bara njöt av att höra havet slå mot strandkanten. Harry var den absolut bästa pojkvännen jag haft, inte på grund av att han var känd, utan hans underbara personlighet.


Jag vaknade bredvid Harry och han sov djupt, som de flesta mornarna de senaste veckorna. Vi hade kommit närmre och närmre varandra, Louis var helt okej med att jag crashade deras lägenhet, bara han fick vara med oss på kalaset som han kallade det. Jag gled försiktigt ur sängen och gick in i duschen, skolan började inte förens om två timmar så jag hade gott om tid på mig. Det var tyst i lägenheten så jag gick på tå till köket och åt en macka. Jag läste lite snabbt i tidningen innan jag begav mig mot skolan. Jag var ganska tidig så skolan var tyst och lugn, vilket var väldigt ovanligt eftersom annars var det nästan aldrig tyst. Men tiden gick och elever började strömma in, jag mötte Brooke från klassen och vi gick tillsammans till vår första lektion.

Jag gick sedan hemåt med Alex, vi pratade lite om skolan men jag märkte att något var fel, det var något som inte stämde i hennes leenden, hennes skratt. Jag bestämde mig för att säga något i när vi kom hem, hon gick direkt in i köket och började leta efter något att äta.

”Alex, har det hänt något?” Frågade jag henne försiktigt. Hon vände sig om från kylskåpet.

”Nejdå, vad skulle vara fel?” Frågade hon.

”Alex, vi har känt varandra i nästan hela våra liv, tror du inte jag märker när du inte beter dig som vanligt?”

”Jo, men det är inget”. Sa hon och vände sig om.

”Alex, säg nu! Sluta ljug!” Sa jag och höjde rösten.

”OKEJ JAG SKA SÄGA! Du har varit hos Harry nästan varje dag de senaste veckorna, varenda gång vi har varit hos dem stannar du kvar, då får jag gå hem själv, sova här helt själv. Du är alltid hos honom Sophie!” Utbrast hon.

”Men varför ber du inte Liam komma över?”

”Varför kan du inte bara förklara för mig varför du alltid är hos honom, ditt liv kretsar runt hans”.

”Det gör det inte alls! Men varför har du inte sagt något?”

”Jo, du pratar om Harry hela tiden. Jag fattar att du älskar honom. Jag älskar Liam. Men jag låter inte mitt liv styras runt hans!”

”Men nu ljuger du ju bara. Jag pratar om annat än Harry”.

”Men Sophie du fattar inte, jag har saknat våra tjej-kvällar för det var ett jävligt bra tag sen vi hade en, nu åker du till Harry så fort du kan. Hur kul tror du det är för mig?”

”Men du överdriver ju bara!” Utbrast jag.

”Nej, det är du som inte fattar, allvarligt Sophie. Jag kanske har saker jag vill berätta för dig, saker som har hänt i mitt liv, men du har ju aldrig tid med mig längre”.

”Men vi träffas ju varje dag i skolan och varje helg hos killarna, då pratar vi ju!”

”Jo för i skolan har vi ju tid med det, och jag vill kanske inte spendera varje helg hos dem. Jag har fått nog. Och vill du veta en sak som har hänt, Liam sa att han hade träffat sitt ex nyss, och han vill ta en paus. Vet du hur det känns!?” Skrek hon, och jag såg hur tårarna vällde ner på hennes kinder. Jag blev helt mållös.

”Så tack vilken jävligt bra vän du är”. Sa hon och stormade ut innan jag hann reagera. Jag satt kvar på stolen med hakan nere i golvet, jag kände hur en tår rann ner på min kind, det tog inte lång tid innan det började välla ner tårar. Jag kunde inte röra mig, hennes ord ekade i mitt huvud. Det värsta med orden var att de var sanna, jag hade spenderat all min lediga tid hos Harry, jag hade inte funnits där för Alex. Jag hade mer umgåtts med Tyra än jag hade umgåtts med Alex, bara hon och jag. Jag messade Harry och sa att jag mådde dåligt och skulle stanna hemma, han erbjöd sig att komma över men jag bad honom att inte komma. Sen ringde jag Alex gång på gång, men hon tryckte upptaget på vartenda samtal. Jag messade Tyra och frågade om hon visste något. Hon svarade att Alex var hos henne och Kayla. Kayla och jag var inte som vi var innan, jag hade förlåtit henne, men vi var inte så mycket med varandra själva. Jag ringde ännu en gång till Alex, denna gång svarade hon.

”Vad vill du Sophie?” Svarade hon kyligt.

”Alex, förlåt mig, snälla. Jag vet att jag har varit världens sämsta kompis!” Utbrast jag.

”Jag bryr mig inte vad du har att säga, jag stannar hos Kayla och Tyra ett tag”.

”Men nej, så kan du inte göra!”

”Screw you Sophie”. Sa hon och lade på.


Postat av: Lindaaa

Jag kan inte fatta att det inte är några som kommenterar?? Denna novellen är hur bra som helst! Och du är grym på att skriva :DD xxx

Date:2012-03-05 / Time:22:18:30
Postat av: SVAR:

Hehe

Åh tack snälla du!

Date:2012-03-06 / Time:16:59:24
Hemsida: http://itsgottabeyou.blogg.se/
    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar: