itsgottabeyou

Alex perspektiv:

Jag mötte Tyler vid skåpen så att vi skulle gå tillsammans till Subway för att äta. Vi pratade om skolan och lite allmänt om livet. Han var lätt att prata med, utåtriktad. Han var riktigt schysst. Liam hade sagt att han inte ville att jag skulle träffa Tyler, men jag kunde ändå inte sluta träffa honom helt. Det var något riktigt speciellt med honom. Dessutom var han otroligt snygg. Vi gick tillbaka till skolan för att hinna till nästa lektion. Vi mötte Sophie på vägen, hon såg inte glad ut när hon såg att jag gick bredvid Tyler. Jag viskade till honom att jag skulle prata med henne innan lektionen började. Han kramade mig lätt, varför vet jag inte. Men det kändes bra, även om jag vet att det var fel sorts känslor. Farliga känslor.

Sophies perspektiv:

När jag såg Tyler gå bredvid Alex i skolan ville jag bara gå därifrån. Jag mådde illa av att se honom, han såg ut att vara så nöjd med sig själv hela tiden. Han trodde att han kunde få Alex om han ville. Men där hade han fel. Alex började komma åt mitt håll, jag såg att Tyler kramade om henne innan hon gick mot mitt håll, och han blinkade med ena ögat mot mig. Jag mötte hans nöjda uttryck med en äcklad blick. När Alex kom fram såg hon glad ut.

”Alex, jag sa ju att jag inte vill att du ska vara nära honom. Han betyder bara trubbel”. Sa jag argt.

”Men vi är bara vänner. Inget mer. Jag lovar”. Sa hon.

”Okej. Om du säger så”. Jag trodde henne inte, jag kände Alex tillräckligt väl för att veta när hon ljög. Men jag orkade inte ta den striden just nu. Vi gick mot lektionen och vi talade inte mer om saken den dagen. Efter skolan gick Alex hem till Liam och jag hem till vår lägenhet. Jag gjorde pannkakor och satte mig framför tv:n. Det ringde på dörren, jag väntade inte någon. Kanske var det Harry, eller Louis. Jag öppnade utan att kolla vem det var i kikhålet. När jag öppnade blev jag chockad, Tyler. Innan jag hann reagera gick han förbi mig in i lägenheten.

”Ehm, excuse me. Why are you here?” Sa jag argt.

“I wanted to talk to you”. Sa han och gick in i vardagsrummet och satte sig i soffan. Jag stängde ytterdörren och gick efter honom.

”I don´t want you here”. Sa jag i samma arga ton.

”I don´t care, babe”. Sa han och flinade självbelåtet.

”Stop acting like you´re better than everyone else. And stay away from me”. Sa jag. Han ställde sig upp så att han bara var några centimeter ifrån mitt ansikte. Jag kände mig illa till mods. I mina ögon var han inte längre snygg-Tyler. Han var någon helt annan. Leendet var borta i hans ansikte, utbytt mot ilska.

”It´s gonna be like this, you won´t try to stop Alex from hanging out with me. She will forget about that stupid Liam and she will of course, fall for me. Got it?”

“No, no way. She will never forget about-” Sa jag innan han avbröt mig. Han tog tag ett hårt grepp om mina armar.

”Shut up. Just shut up Sophie. If I see anything I want, I´ll go and get it. So don´t even try to stop me”. Han släppte taget om mina armar och kysste mig på kinden”. Jag vände bort ansiktet.

”And remember, if I would want you, I could easily get you. Even if you don´t want me, you will then”.  Viskade han i mitt öra. Jag stod där, helt still, utan att veta vad jag skulle svara. Han gick och hade återigen sitt självbelåtna leende. Det var tomt i huvudet. Jag kände mig tom inombords. Han hade skrämt mig och jag visste inte vad jag skulle göra åt det. Alex brydde sig inte om vad jag eller Liam sa om det, men Tyler var ett problem, jag var tvungen att prata med killarna om det.