itsgottabeyou

”SOPHIE!!” Hörde jag någon skrika. Jag tittade upp och där stod Harry på balkongen. Jag brydde mig inte om honom utan fortsatte att gå. Det var kallt och jag hade bara på mig min klänning. Efter ungefär en timme var jag hemma. Jag orkade inte ta av mig sminket eller kläderna utan lade mig direkt i sängen. Tårarna började strömma ner för mina kinder. Jag kände mig sviken. Hur kunde Harry göra det? Hur kunde han kyssa den där tjejen när jag var i samma lägenhet. Men jag kunde inte riktigt förlåta mig själv för vad jag hade gjort. Och med Tyler? Det var ilskan som tog det värsta ur mig. Jag drog täcket över huvudet och försökte somna. 

---

Jag vaknade med en enorm huvudvärk. Jag vände mig om för att kolla var klockan var, 13.28. Jag stönade.

Vad hade jag gjort? Varför hade jag gjort så? Jag letade efter mobilen och hittade den på golvet. Jag hade flera missade samtal. Men jag vågade inte ringa tillbaka. Jag vågade inte möta dem.

Jag hade fått ett sms från Harry. Efter mycket tvekan tryckte jag på öppna. Det stod tre endast ord.

It is over.

Jag började gråta ännu en gång. Jag slet av mig klänningen och gick in i duschen. Jag ville skölja av all min skam. Men det gick såklart inte. Hur kunde jag göra så mot Harry? Och hur kunde han göra så mot mig? Jag hörde min mobil ringa och jag sprang in till mitt sovrum invirad i min vita frottéhandduk jag fått av min mamma i julas. Det stod Alex på skärmen.

”Hej…” svarade jag försiktigt.

”Vad i helvete har du gjorde Sophie?” Skrek hon.

”Jag vet inte. Jag har förstört allt.” Mumlade jag med gråten i halsen.

”Ja fan har du förstört allt. Hur fan kunde du kyssa Tyler, framför Harry!?” Jag kände hur känslorna från gårdagen kom fram.

”Kanske för att han kysste en tjej!” Skrek jag. Hon blev tyst.

”Han kanske inte berättade den delen, eller hur?.”

”Men du har inte gjort rätt för det. Fy fan Sophie. Vet du hur ledsen Harry har varit eller?”

”Och det tror du inte jag har eller? Lägg fan inte allt detta på mig!” Jag lade på och skrek högt. Jag drog på mig ett par mjukisbyxor och en tröja och min varma jacka och gick ut. Jag visste inte vart jag skulle men jag behövde gå av mig. Jag gick mot den park där Harry och jag flera gånger varit. Jag mindes hur vi hade skämt ut oss inför folk, skrattat. Allt blev för mycket för mig och jag började springa. Jag ville egentligen inget annat än att springa till Harry och krypa upp i hans famn. Men jag kunde inte. Tårarna rann och jag var hemma efter bara några minuter. Jag hörde röster. I köket stod Liam och Alex. När de såg mig stannade dem upp. Båda såg arga ut.

Utan ett ord gick jag in i mitt rum och stängde dörren.  Jag väntade på dem att lämna lägenheten. Men jag hörde aldrig ytterdörren stängas. Efter ett tag trodde jag att jag måste somnat eftersom de borde ha gått. Så jag öppnade försiktigt dörren och gick ut i vardagsrummet. Det var tomt. Jag gick till köket för att ta något att äta. En lapp låg på köksbänken. Skriven i Alex prydliga stil.

Jag stannar hos Liam några dagar. Låter omoget men jag tycker verkligen det var skitdåligt gjort av dig. Det förväntade jag mig inte. Så ja, vi ses kanske i skolan. Men tro inte att jag har förlåtit dig.

Alex

 

Jag tog ett djupt andetag och försökte hålla inne tårarna. Jag bestämde mig för att börja plugga för att slippa tänka på allt som hände.

 

Veckan gick och jag pratade inte med någon av killarna. Alex hälsade inte på mig i skolan. Jag kände mig så fruktansvärt ensam. Jag hade skickat iväg ett sms till Harry och bad om ursäkt. Men han svarade bara att det inte betydde något.

Tyler däremot pratade med mig varenda dag. Och jag orkade inte neka honom. Så jag pratade lite med honom, men svarade bara korta meningar.

Ännu en vecka gick och det var bara två veckor kvar till jul. Det var hektiskt i skolan och vi hade mycket prov.  Jag mådde dåligt varenda dag, men nu hade Alex och de andra åtminstone börjat prata med mig igen. Men det var inte mycket som sades. När fredagen kom hade jag köpt godis och massa sötsaker. Jag planerade en riktig tjejkväll, med mig själv. Jag kände mig så patetisk.

När jag kom hem på kvällen efter en fika med Lucas i min klass hörde jag röster från vardagsrummet. Jag fick en chock. Där satt Zayn, Niall, Liam, Alex och Louis. Ingen Harry. De såg alla allvarliga ut.

”Hey…” sa jag försiktigt.

”Hi Soph. We need to talk to you.” Sa Liam. Jag pillade i mitt hår nervöst.

”We see how you and Harry feel when you aren´t together. And I think I speak for as all when I say that we hate it.” Sa Alex. Dem andra nickade. Jag lutade mig mot väggen.

”That´s why you ignored me for a week.” Sa jag kyligt

”Just, listen Soph.” Sa Louis mjukt.

”None of you are the same. Harry don´t wanna do anything.” Sa Zayn.

”And you are just sad all the time, just look what you bought tonight.” Sa Niall och pekade på mig kasse.

”Yeah but…” började jag.

”No buts. You are sad and we don´t want to see you like that. And Harry is just sad and angry all the time.” Avbröt Liam mig. Jag kände tårarna brinna bakom ögonlocken.

”We love you Sophie, no matter what.” Sa Zayn och kom fram och kramade mig. De andra ställde sig upp och kramade mig en efter en.

”Sophie, let´s have a girlsnight!” Sa Alex. De andra sa hejdå och vi satte på en film, hällde upp allt jag köpt i skålar och lade oss i soffan. Vi pratade om allt vi missat denna veckan. Jag förklarade vad som egentligen hänt på festen och lyssnade och förklarade hennes val.

Vi somnade i soffan för trötta för att gå och lägga oss i våra sängar.

 

Efter skolans slut åkte jag och Alex till Liams lägenhet. Hon försäkrade mig om att Harry inte skulle vara där. Jag skulle inte klara av det. Vi tog av oss skorna och gick in i vardagsrummet. Där satt Liam. Och Harry. Jag stirrade på honom. Han stirrade på mig. Jag blev stel. Vad skulle jag göra? Springa där ifrån? Utan ett ord gick Alex och Liam iväg, de tittade inte ens på mig utan de gick ut genom ytterdörren. Det blev tyst. Jag tittade ner i golvet. Ingen rörde på sig.

”I´m sorry Harry.” Sa jag och bröt tystnaden. Jag vågade inte titta upp. Efter några sekunder och han inte svarat flyttade jag blicken från golvet till honom. Jag tittade på mig. Men jag kunde inte förstå hur han kände. Hans blick var tom.  

”Please Harry, say something.” Jag kunde inte hålla inne tårarna som brände bakom ögonlocken. Jag lät dem rinna. Jag såg hur det föll tårar nedför hans kinder. Jag rörde mig inte ur fläcken. Jag var som fastklistrad på golvet. Han satt rakt i soffan.

”I have felt so bad about what happened.” Sa han plötsligt.

”Me too. I can´t forgive what I did. I didn´t think.”

”Yeah. I can´t forgive you either.”

”But it was not entirely my fault.”

“But with him? How could you do that?” Han höjde rösten.

“How could you kiss that girl?” Jag höjde rösten.

“I WAS DRUNK!” Han ställde sig upp.

“YEAH, ME TOO! And when I saw you leaning over her my heart just dropped. I love you so much. I couldn´t understand how you could do that to me. And then Tyler was there, in a stupid second I wanted to make you feel the same.”

“YOU HATE TYLER! Why would you take him?” Vi båda skrek.

“I DON´T KNOW! I WASN`T THINKING!” Skrek jag.

“Maybe that’s the problem. You never think what you´re doing! What if paparazzi saw you, it would be all over the internet that Harry Styles has been cheated of!” 

“I really didn´t think you of all people cared what other thought. Guess I was wrong.” Tårarna vällde ner på mina kinder.

“Well I do! I have to! And I meant what I said in the text message. It is over Sophie. You ruined everything!”

“I? I ruined everything? You were the one kissing that girl! So don´t try to blame me! Sure I made a mistake. But don´t you dare try to put this all on me!”

”IT IS YOUR FAULT! WHAT KINDE OF GIRLSFRIEND IS THAT? I DON´T WANT YOU!” Skrek han.

”OKAY I´M SORRY. I AM SORRY FOR COMING INTO YOUR LIFE. EVERYTHING IS COMPLETELY MY FAULT. SO I´M SO SORRY HARRY FOR BEING HERE.” Jag satte mig ner på golvet. Jag hatade detta, jag hatade att bråka med honom. Jag grät hejdlöst och jag brydde mig inte om något just nu. Jag hörde att Harry satte sig ner. Jag hörde hur han grät. Det kunde gått flera minuter men jag kunde inte sluta gråta. Jag skulle aldrig göra något som kunde såra honom. Och när jag bestämde att kyssa Tyler var utav ren ilska och idioti. Jag hade velat hämnas. Men jag ångrade mig vad jag hade övervägt den sekunden. Varför hade jag inte bara gått därifrån? Plötsligt hörde jag fotsteg närma mig.

”Sophie?” Hörde jag Harry säga lågt. Jag torkade bort tårarna från mina kinder och tittade upp. Han hade sin hand mot mig. Jag tog den och han drog upp mig.

”I´m so sorry Sophie. It´s not you fault. I did wrong.” Sa han och tittade mig djupt i ögonen.

”I´m so sorry too. I love you.” Han drog mig mot sitt bröst och vi kramades hårt. Det började välla tårar ännu en gång. I släppte varandra och jag tog ett djupt andetag.

”I want you to be my girlfriend. I love you so much. And I´m so grateful for having you in my life.”

”I´m so glad I ran into you Harry Styles. Never in a million years I could imagine that this would happen so me.”

”I forgive you. But I won´t forgive Tyler. Never.” Jag tog hans ansikte mellan mina händer och drog hans ansikte neråt och kysste honom. Jag hade saknat honom så mycket. Hans underbara gröna ögon, hans läppar, hans famn. Allt var bra igen. Vi gick hand i hand till Nialls lägenhet, där vi hörde massa röster.

I vardagsrummet satt dem alla. Niall, Zayn, Louis, Liam och Alex.

”I´m so sorry for doing that. But we see how much you love each other.” Sa Alex och såg skyldig ut.

”It is okey. I think we needed that.” Sa Harry.

”You look terrible!” Sa Louis och flinade. Alla andra skrattade lite försiktigt. Jag insåg hur det måste sett ut. Jag var helt rödgråten och Harry med. Vi båda skrattade. De andra kom fram och kramade oss.

”I really love you.” Sa jag. Och det gjorde jag. Utan dem vet jag inte vad jag skulle gjort. Jag omfamnade Alex. Vi kramade länge. Hon var min allra bästa vän. Hon var min andra halva.