itsgottabeyou

”Vad är det Alex?” Frågade jag oroat.

”Min… min morbror. Han…”Hennes röst försvann och det rann tårar på hennes kinder.

”ALEX!” Nej, vad har hänt!?”Frågade jag henne med gråten i halsen.  Hon visade mig hennes mobil ”gumman, du måste komma hem. Jag är ledsen att jag inte ringer, men kom så fort du kan. Din morbror ligger på sjukhuset”. Det värkte i ögonen, jag kände att tårarna skulle komma närsomhelst men jag kämpade emot, jag måste vara stark inför Alex just nu. Hon lade sig i min öppna famn och grät. Jag visste inte hur jag skulle göra. Senare ringde jag hem till Alex, eftersom hon inte orkade. Sedan ringde jag Harry, jag förklarade situationen och sade att de inte behövde komma men han insisterade på att alla skulle komma till oss, jag förlorade kampen och han sa att de skulle komma direkt. Han överdrev inte, det ringde på dörren efter tre minuter. De rusade in mot vardagsrummet där Alex låg på soffan. Jag hade aldrig sett henne sådär. Det värkte i hjärtat. Jag visste inte hur vi skulle göra med resan, egentligen hade vi inte råd att åka hem. Men Alex skulle åka hem, och plötsligt erbjöd sig Liam att åka med. Alex drog lite på munnen men leendet kom aldrig till ögonen. Vi bestämde att dem skulle åka hem till Sverige. Jag och Harry skulle också åka med. De andra var tvungna att stanna för att åka på olika intervjuer. Stämningen var låg och ingen vågade säga något.

Dagen därpå satt vi fyra på planet hem till Sverige. Alex satt lutad mot Liam och de höll varandras händer, jag satt lutad mot Harry. Det skulle faktiskt bli roligt att komma hem, men skälet till att vi gjorde det var inte något jag ville tänka på. När vi kom hem åkte Alex och Liam hem till henne medan jag och Harry till mig. Hennes morbror hade inte överlevt och begravningen skulle vara om några dagar och vi bestämde oss för att låta Alex vara med sin familj. Jag presenterade Harry för min stora familj. Alla verkade tycka om honom, och han dem. Efter en stunds prat med mamma och pappa gick vi upp till mitt rum och låste. Han kollade på mig lite konstigt när jag gjorde det.

”Annoying siblings.”  Sa jag förklarande. Vi lade oss ner i sängen och bara myste. Jag var fortfarande dämpad av situationen. Vi låg och pratade lite. Om inget speciellt egentligen utan bara allmänt. Innan vi skulle gå och lägga oss ringde jag Liam, jag frågade hur Alex hade det. Jag ville inte störa henne, jag kunde inte stå ut med hennes sorgsna röst. Han sa att hon inte mådde bra alls. Hon hade också bestämt att stanna kvar i Sverige någon vecka. Liam lät väldigt ledsen när han sa det. Vi sa god natt och bestämde att vi skulle träffas alla fyra imorgon innan begravning. Jag lade mig hos Harry, som vanligt vände han på mig och kysste mig passionerat, det var inte som en vanlig kyss, denna var med intensivare. När vi började ta det lugnt sa jag.

”Harry, you know that I love you, so much. Even though we´ve only known each other for like a week.”

“I love you too, I know that we haven’t known each other for long, but it just said click when we met. And I´m so glad I met you Sophie”. Han log stort och jag kysste honom innan vi somnade.

Dagen för begravningen kom, jag, Harry och Liam satt vid Alex hela tiden. Både hon och jag grät floder. Jag hade känt hennes morbror väldigt väl. Han hade alltid skämtat med mig. Jag saknade honom. Vi spenderade sedan hela dagen och kvällen inne på Alex rum. Vi pratade inte speciellt mycket.  Liam och Alex låg i hennes säng medan jag och Harry låg i hennes soffa. Det var tyst i huset, för tyst. Ingen ville vara den som bröt tystnaden. Jag hade dåligt samvete för att jag skulle åka tillbaka till London dagen därpå, jag ville stanna med Alex, men hon hade tvingat mig att åka. Hon sa att hon ville vara med sin familj lite. Jag förstod henne.